Varje 8.e mars letar jag efter förebilder i mediebruset, någon som jag själv kan känna igen mig. Någon som är kvinna med normbrytande funktionalitet. Det brukar inte vara så många om ens några. Jag drabbas ofta av en stor trötthet, den som kommer av att man letar efter någon som en själv i ett stort rum, kanske på en fest och så hittar man ingen. Varför ska jag då stanna? tänker man. När jag känner så brukar jag skriva arga saker på 8.e mars, som:
Samtidspolitik som splittrar familjer med barn med normbrytande funktionalitet, tvingar mammor att avstå från lönearbete för att täcka upp för sina barns behov av stöd och service eller tvingar mammor att ge upp sitt föräldrarskap för att de inte får rätt till stöd och service, som personlig assistans eller ledsagning, är inte feministisk.
Om den feministiska rörelsen inte verkar för allas rätt att uttrycka könsidentitet, sexualitet och relationsformer utan rädsla för repressalier från statliga eller kommunala myndigheter är den inte feministisk.
Men om jag lyfter blicken kan jag ändå se dem. Se Rosa May Billinghurst som var Suffragette i England 1900-talet och gömde flygblad och stenar under filten i sitt knä i rullstolen under kampen för kvinnlig rösträtt.
Se Sojourner Truth, en svart kvinna i USA som var född som slav och fick en normbrytande funktionalitet som ett resultat av det våld hon och andra svarta utsattes för i slaveriet. Hennes fras “Ain’t I a woman?” har blivit bevingad eftersom den redan på 1800-talet utmanade idén om vilka kvinnor som ska få ta plats i “kvinnorörelsen”.
Se Hanna Lunden och Marianne Knudsen, två samtida norska tjejer som talar klarspråk om vad det är att diskrimineras på grund av sin funktionalitet och vägrar nöja sig med mindre än vad andra tjejer i deras ålder kan ta för givet.
Se kvinnor i min närhet, som Yvonne Björkman, aktiv i DHR, som berättar att hon på ren trots tar på sig läppstift hemma sedan hon fått veta att sminkning inte längre kan räknas som ett grundläggande behov som berättigar till personlig assistans. Det är en mänsklig rättighet att välja hur man ska se ut och vad som ingår i ens personliga hygien!
Om jag lyfter blicken då är jag inte ensam längre. Då stannar jag i rummet, i den feministiska kampen, för allas rätt att bestämma över vilka de är och vad de vill göra med sina kroppar och liv. Ett år till!