Den 6 mars anordnade HSO i Stockholms län ett seminarium om den pågående statliga utredningen ”Ökad följsamhet av nationella kunskapsstöd i hälso- och sjukvården”. Utredningssekreteraren Mats Nilsson var inbjuden för att berätta mer om uppdraget, problembilden och vad utredningen kommit fram till så här långt. Kvällen inleddes med att Lena Ericson, vice samordnare för HSO:s representanter i samverkansrådet med HSF, hälsade alla välkomna. Lena framförde att i dagens hälso- och sjukvård är kunskapen en färskvara. Vidare undrade hon vad staten har för roll när det kommer till att utveckla kunskap och kvalitet inom hälso- och sjukvården. En fråga hon hoppades att vi skulle få svar på under kvällen.
Mats inledde sitt föredrag med att berätta att utredningen påbörjades i december 2015. Utredningen leds av Sofia Wallström, generaldirektör på Tandvård- och läkemedelsförmånsverket (TLV), och de ska redovisa sina förslag senast den 1 juni i år. Det övergripande syftet är att säkerställa att hälso- och sjukvården är kunskapsbaserad, jämlik och att den ges på samma villkor till kvinnor och män. Kunskapsstöd har tre primära målgrupper – professionen, patienter och närstående, samt politiker och beslutsfattare. Uppdraget består av tre delar:
- att kartlägga olika initiativ och samarbeten som pågår kring ökad följsamhet,
- att identifiera hinder för ökad följsamhet och föreslå åtgärder,
- att utreda förutsättningarna för, samt behovet och lämpligheten av, att göra nationella riktlinjer i någon form obligatoriska eller mer bindande.
Under utredningsperiodens första del fokuserades arbetet på kartläggningen av kunskapsstöden. Mats berättade att idag finns en mängd olika kunskapsunderlag inom hälso- och sjukvården i form av föreskrifter, kvalitetsregister, beslutsstöd, behandlingsrekommendationer, vårdprogram och riktlinjer. Vissa är framtagna av statliga myndigheter eller landsting/regioner medan andra kan vara framtagna av privata företag, specialistföreningar, läkemedelsindustrin, patientföreningar eller liknande. Mats framförde att kunskapsutvecklingen på området går snabbt, samtidigt som det saknas en tydlig definition över vem som gör vad och på vilket uppdrag.
Utredningen har genomfört en enkätundersökning som riktade sig till vårdpersonal. Syftet var att skapa sig en bild av hur vårdpersonal gör, och på vilket sätt de gör det, för att hålla sig uppdaterade i kunskapsutvecklingen. Resultaten visar till exempel att professionen i första hand vänder sig till kollegor för diskussion, råd och stöd. Sökningar på Google och i kommersiella, internetbaserade kunskapsstöd är något som ofta används. Nationella riktlinjer och lokalt framtagna vårdprogram och rutiner anses som svåra att använda i det dagliga arbetet. Utredningen har kunnat konstatera att det finns en generell uppfattning om att nationella kunskapsstöd tar lång tid att ta fram och att de fort blir inaktuella. För att uppnå jämlik vård, menade Mats, behöver det ske en förskjutning från fokus på produktion av kunskapsstöd till löpande kvalitetsförbättringar. Det behöver finnas större transparens och flexibilitet i processerna. Vidare menade Mats att idag finns för lite fokus på implementering och uppföljning av kunskapsstödens utfall och genomslag i vården.
Avslutningsvis hölls det en diskussion om vad patient- och brukarföreningarna kan göra för att bidra i utvecklingen av nationella kunskapsstöd. Det framkom flera bra synpunkter och förslag. Till exempel att vid uppföljning av nationella kunskapsstöd involvera patientföreningarna i utvärderingen. Ett annat förslag var att när nya riktlinjer ska implementeras, kan patientföreningar och studieförbund tillsammans ta fram material till utbildning. Det kan stärka patientens egenmakt och föreningarna kan i sin samverkan med vårdgivare/avdelningar/kliniker efterfråga hur kunskapsstödet ska implementeras.